Sommaröya

Nattevakt hela 1:a maj helgen känns inte alls kul.
Då är det tur att man är ledig torsdag, fredag och
vädret ser ut så här. Vi packar kajaker och skidor
och satsar på sommaröya och allt på en gång.

Ersfjordstraversen speglar sig i fjorden vid naustet och vi är irvriga att komma iväg. Jag lyckas låsa ut mig från Fjöset och får åka till sjukhuset och låna en nyckel. Kirsti skakar roat på huvudet men ser sedan lika snopen ut själv när hon ska låsa upp kajakboden. Vi tjorvar på och är inte iväg förrän vid lunchtid, men på gott humör.


Första stoppet i Kattfjord på väg ut mot Sommaröya. Några skidåkare tittar skeptiskt på kajakerna, har de missförstått? Dexter gör sitt bästa för upprätthålla vår amerikanska stil.

Det är nästan sommarvärme och vindstilla. Vi blir så hänförda att båda glömmer skaljacka och vi kommer till toppen i enbart underställströja, jag tar på hjälmen som windstopper. Sedan börjar vi prata om att vi kanske ska ta den där åkbilden i bikini som man alltid har sett i böcker om maj-skidåkning. Sagt och gjort, strax står vi och småhuttrar med kameran i högsta hugg. Det blir lite pinsamt när två andra åkare på väg ner stannar upp och ställer sig och glor roat. Jag tänker att det vore typiskt mig att ramla nu och sedan bär det av rakt in i en liten skuggravin med skarsnö och krasch, brrr!

Ganska trötta efter skidturen tar vi en liten kvällstur runt lilla sommaröy. Det är stekhett i torrdräkterna och det gröna vattnet och vita stränderna gör att det ser sååå inbjudande ut med ett dopp. Jag kan till slut inte låta bli och får klättra upp i kajaken med istappar i ögonfransarna.

Det är helt magiskt på vattnet, Senjas snötäckta toppar speglar sig i fjorden.

Jag ligger i tältet och brottas med arbetsmoralen, känner mig inte helt frisk. Det är som att mungiporna har fastnat vid öronen och kinderna känns mystiskt röda. Dessutom är underarmar och handleder lite ömma och jag får antagligen svårt att dosera mediciner. Ja, jag borde nog sjukskriva mig från helgens nattjobb:)

Nästa dag är energinivån låg. Vi var så trötta igår kväll att vi somnade ifrån både middag och öl. Vi bestämmer oss för att bara ta en liten tur idag och äta en lång lunch innan hemfärd. Det blåser en del när vi ska korsa fjorden och vi strävar på i motvind. Ändå är det som att vi kommer ganska snabbt framåt när vi slutar paddla. Jag får syn på en liten vit sandstrand långt fram och tänker att dit ska vi. Kirsti ser sammanbiten ut,

- Ska vi verkligen fortsätta när det blåser så, mumlar hon? Jag tänker att hon är nog lite nervös, vi har ju torrdräkter och säger att,

- det går nog bra.

Vi kommer fram till den lilla stranden kliver Kirsti ur och lägger sig i fosterställning. Nu är det en riktig nugattisituation, men det är bara det att vi inte har nugatti med. Vi har faktiskt ingen mat alls med. Jag märker att jag också börjar bli slö, bryr mig inte så mycket om jag är upp eller ner. Vi inser att vi måste ju tillbaka. Det går långsamt fram och utväxlas inte många ord, fokus är på nugattiburken på andra sidan fjorden. När jag blir så där knall hungrig klarar jag inte att tänka på något annat än mat. Jag liknar allt runt omkring med diverse rätter och bakverk, fjälltoppar blir till mums mums, Hoya ser ut som en potatis. Ingen vidare naturupplevelse. Vi pratar om att det är synd att man ska bli småsur och osocial när kroppen får slut på energi. Det är ju en sak att inte kroppen orkar men om ändå humöret kunde hålla sig uppe. Då kunde man ju le och ha trevligt fastän det inte går så fort fram.

Vi kommer fram och kastar oss över matpåsen. 5 minuter senare börjar vi le igen. Aldrig mer paddeltur utan mat!

Trötta men uppfyllda åker vi hemåt. Jag har några timmar på mig att hinna packa upp och sova innan nattevakten. Jag har lite dåligt samvete över att Kirsti får alla blöta torrdräkter och tält, men hon verkar glad. Tack för turen!