Sea and Ski Ersfjord

Maj är kvällssolens och sorbetsnöns månad. Det blomstrar och grönskar vid havet och snön ligger djup i Lyngen och Kattfjord. Sent på kvällen lägger sig solen på Kattfjords väglösa baksida och mjukar upp snön. En lång promenad i snårskog eller med båt längs Ersfjord ger tillgång till orörda åk på favorittopparnas baksida.

Vi sitter på jobbet fredag eftermiddag och följer spänt yrs time for time varsel. Sol fram till klockan 24, sedan fullmåne och regn. Kommer vi iväg cirka klockan 17 borde vi hinna paddla in, stå på toppen innan solnedgång och ligga i tältet lagom till regnet. Jag stressar först upp mig till nästan hysterisk nivå, kommer en kvart för tidigt till Kirsti och står och trampar otåligt i hallen. Sedan inser jag att varken Kirsti, Maja eller Fredrik tänker stressa och får ta ett djupt andetag och lugna ner mig. Jag bestämmer mig för att inte titta på klockan förrän jag är nere vid tältet.

Det är inte lätt att sortera aktivitet och utrustning och alla ser djupt koncentrerade ut vid bilen. Vi går och sneglar lite på varandra när skidor och stavar ska fästas på kajakerna, vad är smartast? Jag vågar inte titta i packpåsarna, rädd för att ha glömt något viktigt. Kirsti är nog den som har glömt det viktigaste, skidpjäxorna. Situationen räddas av husägaren vid parkeringen som lånar ut ett par läderspjäxor, de passar, puh.

Paddelturen till Stortsteintinds fot tar sin tid i motvind och med mycket fotopauser. Vi byter om och börjar gå. Vägen upp går över en stor svaklippa och på vissa ställen är det stora sprickor i snön, man får känslan av att gå på en konstig typ av glaciär. Jag blir lite rädd och oroar mig över nervägen. Vi tävlar mot solen som slickar Ersfjordtraversen. Jag börjar känna mig sömnig och hungrig. Plötsligt tvärstannar Maja och ser uppriktigt ledsen ut.

- Jag tror vi har glömt något annat viktigt, säger hon.

- Spagettin!

Vi står och tittar dumt och handfallet på varandra, vad som helst men inte spagettin.

- Jag har packat spagettin, säger Fredrik lugnt. Vilken lättnad, vi fortsätter med lätta steg och förnyad energi, det blir middag ikväll.

Halvvägs upp går snön över i skare och min oro inför nervägen ökar. Jag ser att Kirsti tittar på sina lånade läderskor som slutar precis ovanför hälen. Men när vi kommer upp på sista ryggen försvinner all oro och skepsism. Nordatlanten öppnar sig under kvällssolens rödrosa sken och snön börjar konstigt nog bli mjuk igen. Det är så vackert att det gör ont i hjärtat och jag kan inte sluta gråta. På toppen tar den jämna kampen mot solen slut och den går ner över horisonten.

- Jag ser tre orangefärgade tält som blinkar, ett av dem har en trekantig flagga, säger Kirsti och stirrar på ett fjäll.

Det är bara Kirsti som ser tälten.

- Jag hallucinerar, konstaterar hon glatt! Hon verkar helt överlycklig.
Vi gräver fram choklad och vätska och inser att nu är det dags att åka ner. Det är riktigt fin snö, inte alls som jag hade trott. Jag väntar nervöst på övergången till skare, men den kommer aldrig och vi åker förvånat vidare. Från skare till sorbet mitt i natten, märkligt...

Vi äter sen middag med pasta och pesto klockan 01.30 och somnar precis innan solen går upp igen.

Frukost i solsken, det skulle ju regna idag. Vi sitter och försöker bestämma oss för aktivitet. Ska vi klättra, paddla, gå på topptur eller kanske fiska? Det är svåra beslut. Maja ska jobba kväll och hon och Fredrik paddlar tillbaka vid lunchtid. Jag och Kirsti paddlar in en bit längre i fjorden och tittar på Skitntinds baksida. Jag känner mig för trött för skidor idag och vi bestämmer oss för att hämta Dexter och Sven och åka ut till Tromvik och klättra. Bäst att ta med kajaker och skidor i fall att..

Det hinner bli kväll innan vi är framme i Tromvik och vi slår upp tältet vid stranden nedanför klätterfältet. Det känns dock mer lockande med grillkorv än klättring och vi tar det lugnt vid lägerelden hela kvällen.

Nästa dag är det fortfarande sol, aldrig har väl yr haft så fel. Jag kryper ur tältet och får syn på Holländaren i morgonsolen. Kirsti och Sven ser ut som att de har tänkt sova hela dagen. Jag hämtar Dexter ur bilen och släpper in honom i tältet. Hela tältet börjar strax skaka och de kommer yrvaket utkrypande med en smått irriterad uppsyn.

Klätterfältet ligger i skugga fram till kvällen och vi åker och tittar på Holländaren istället. Ett gäng är på väg upp i det branta snöfältet rakt fram. Vi synar kritiskt Avis hyrbilar på parkeringen, svenskar tror Kirsti. Vi bestämmer oss för att ta den stenigare, men flackare vägen i svackan till vänster. Jag har fått hål i slangen till kamelryggen och mitt i ett stenparti börjar den spruta som en stor fontän. Jag blir helt genomblöt och skäller ilsket ut slangen. Jag blir till och med sur på Kirsti och Sven som står en bit bort, dubbelvikta av skratt.



Vägen upp visar sig vara kul och varierande. Terasser, små raviner och stora snöfält avlöser varandra.

Vi är långt ifrån ensamma på toppen. Här ett gäng belgare och fransmän.
Toppen - lycka!

Vi njuter av åkningen ner och det är inte förränn i det krångliga partiet längst ner som jag märker hur trött jag är. Allting går jättesakta och jag får mobilisera all energi för att få bindningarna av och på över stenar. På det sista snöfältet ser jag att Kirsti ramlar. Det ser helt odramatiskt ut och jag småler och åker ner. Sedan står jag säkert tio minuter helt fokuserad på att få skidorna på ryggsäcken och när jag tittar upp ser jag att Kirsti ligger i exakt samma ställning som precis efter att hon ramlat. Jag blir rädd och skriker åt henne, ingen reaktion. Nu är det märkligt så snabbt skidorna kommer på och jag skyndar tillbaka. Så äntligen rör hon på sig, mumlar något om att hon sitter fast och lyckas sedan krångla sig ur pjäxan och kommer loss.

Nere vid stranden är Dexter ivrig på alkoholen. Han väljer omsorgsfullt ölburkar och whiskeyflaskor istället för korv och hundmat.


Vi sitter vid tältet och vilar och funderar på klättringen. Problemet löser sig när regnet börjar droppa ner. Slut på helg - slut på tur.