Skitntind

Skitntind var den första topp jag hörde om när jag kom till Tromsö. Så ivriga blev vi att vi gick upp i en stenig brant på helt fel berg. Enligt turbeskrivningen: "ta till höger, allt annat är otänkbart"

En solig, vindstilla dag med snysnö i luften är det inte många ställen jag skulle vilja vara på förutom på Skitntind. Den där sugande känslan i magen när man ska lägga de sista slagen mot toppen och sneglar på Djävulstanden som stupar rakt ner i Kaldfjord.

Aron och Karin är på påskbesök. Vi har varit på tälttur i Lyngen några dagar och är sådär lagom genomtrötta. Snön börjar vräka ner redan när vi kör från Lyngseidet och det bara fortsätter. Nästa morgon är det omväxlande snöstorm och ibland lite sikt. Jag och Karin sitter i bilen och försöker övertala Aron att gå på kafè istället men han ser beslutsam ut, det blir Skitntind. Den här gången är vi ganska säkra på att vi är på väg på rätt topp. Efter några steg ut mot sjön tar det direkt tvärstopp. Vi tittar förvånat på varandra, det är så mycket snö att vi måste sparka i varje steg för att över huvudtaget komma framåt. Det tar en evighet bara att ta sig fram den första kilometern på platt mark och den som spårar orkar bara några minuter innan vi får byta. Jag går och muttrar för mig själv och tänker att jag ska aldrig mer gå ut i sådant här väder. Vid dalgången kommer ett par norrmän i kapp och peppar oss att fortsätta. Den ena av dem har tydligen varit upp på toppen ett 40-tal gånger, han hittar. Vi gnager oss uppåt i snigeltempo i takt med att vädret blir ännu sämre. Timmes efter timmes monotont sparkande, snön vräker ner, Karin ifrågasätter om det egentligen är säkert att gå i såna här förhållanden, ingen svarar. Till slut stannar norrmannen, vi är tydligen precis under toppen, nu kommer vi inte längre. Vi sitter ett tag och väntar på sol, men ledsnar snart. Jag har en föreställning om att det kommer att spruta puder om oss på vägen ner, tar sats och gör direkt en jättekullerbytta. Jag tittar till höger och där ligger Karin och sprattlar, Arons skidor sticker upp ur snön en bit längre ner. Jag blir först irriterad, det går ju inte att åka, men kan snart inte annat än skratta åt eländet. Vilken tur att vi inte visste att det skulle se ut så här på vägen upp. Vi simmar mer bröstsim än åker skidor och väl nere vid sjön ser samtliga ut som snömonster=)