Storstolpan i dimma

Det är som att vissa toppar envisas med att bjuda på dåligt väder. Hamperokken är en sådan, Storstolpan en annan. Man har egentligen ingen aning om utsikt, vägval och kanske vore det lika spännande att sätta sig på en kulle i lyslöpan. Många tar sitt förnuft till fånga och väljer att stanna hemma sådana dagar, medan andra, mindre kloka, ska ut i alla fall. Jag tycker nog det är ganska kul att gå i dåligt väder, det finns ju alltid den där chansen att det ska spricka upp.

Vi är på väg ut en eftermiddag efter jobbet. Midnattssolens officiella ankomstdag har precis passerat och vi ser framför oss Storstolpan under en lila-röd himmel vid midnatt. Ingen kommenterar den låga dimman som ligger som ett lock över bergen när vi passerar Grötfjord. Karin är studsar av energi i baksätet. Hon har lånat ett par extremskidor med turanpassad superbindning och ätit spagetti sedan igår kväll. Kirsti har sovit två timmar natten innan och kämpar för att hålla sig vaken. Jag tror det är sommar och sitter och småhuttrar i linne och alltför tunna HH-byxor.

Vi stegar in i dimman, ivrigt konverserande på svammelfranska för att hålla humöret uppe. Kirsti kapitulerar vid sjön och går tillbaka till bilen för att sova. Jag och Karin fortsätter trevande, det blir vitare och vitare. Uppe på det stora snöfältet stannar vi och bestämmer oss för att vända, vi ser absolut ingenting. Det kommer två andra skidåkare gående bakom oss och vi avvaktar lite för att se om de tänker fortsätta.

- Men nu ska vi inte låta dem övertala oss att gå på toppen, eller hur, säger Karin bestämt?

- Nej nej, det beror förstås på hur snygga de är, säger jag på skämt.

De två norrmännen kommer ikapp.

- Tja tja, säger Karin ogenerat. Vi tänkte egentligen vända men min kompis här sa att det beror på hur snygga ni är.

Pinsam tystnad, jag ger Karin en upprörd blick. Vi fortsätter efter en del diskuterande mot toppen.

Det är lite läskigt och vingligt sista biten upp. Vissa tänker åka skidor nerför toppfältet, jag är tillräckligt skräckslagen på fötter och håller krampaktigt i isbyxan.



Dimman håller oss i sitt grepp hela vägen ner och vi är lättade när vi får sikt vid sjön. Tillbaka vid bilen hittar vi Kirsti sovande djupt nerborrad i dunjackan, slutet gott......